Ledig alla måndagar och fredagar... herre gud så skönt! Från och med den 1 oktober har jag gått ner i tjänst, har börjat ta ut min tjänstepension och jobbar bara 60%. 

Den 30 september var jag på den vanligt återkommande mammografin och slapp ta ledigt eftersom det var måndag.

Efter 2 veckor kom det första brevet... redan innan jag läst det visste jag...

                                                  



                                                  



                                                  



                      Jag var  övertygad om att något var fel...annars får man inte ett sånt här brev. De tog nya bilder och ytterligare 2 veckors väntan innan jag skulle få svar. (jag har skrivit fel datum här)

Efter ytterligare 10 dagars helvetes kval kom nästa brev... herre gud nu visste jag att det var något som var helt galet!!!

 De tog vävnadprov från det misstänkta området... de gjorde ultraljud på bröstet och kollade lymfkörtlarna och läkaren sa att det såg bra ut... Man misstänker/ser att jag har förkalkningar i bröstet. Vävnadsprovet skickades för analys och jag skulle få besked om ca 2 veckor... I mitt huvud cikulerade hur många tankar som helst, förkalkningar, vad innebär det? Vad gör man, behöver man göra något? Jo, förkalkning brukar vara ett förstadium till tumör och ska alltid opereras bort.

Nu kom nästa brev... brevet som antingen friade eller fällde en tumör...  Jag vågade inte öppna brevet, jag la det på bordet och sa till Stefan att han skulle hälla upp en stor whiskey... vi tog både en och två t.o.m tre stora innan jag slet upp kuvertet...

Jag blev helt galen... det stod inget om provsvaren, bara att jag var välkommen på besök till doktorn. Det var då det gick upp för mig att jag förmodligen hade cancer i bröstet!!!  Jag fick en släng av panikångest och var tvungen att åka till akuten... Lite lugnande medicin och sedan hem igen!

Samtalet med doktorn finns i bakhuvudet, men jag minns inte så mycket av innehållet... En sköterska höll mig i ena handen och Stefan höll mig i den andra. Läkaren sa att de hittat ett förstadium till cancer och att det hette "cancer in situ" vilket betyder att cancern finns på ett och samma ställe. De skulle operera bort den i vilket fall som helst.

Jag fick en tid redan den 11 november... Skönt att slippa vänta och gå hemma och oroa sig... tyckte jag men tiden kröp fram låååååångsamt låååååångsamt...

Jag berättade på jobbet om min situation och alla fick personligen veta hur jag mådde och vad som planerades.

 Jag har aldrig varit mer nervös i hela mitt liv... Jag har aldrig legat på sjukhus innan, bara två gånger när jag fick mina flickor...  och nu skulle jag dessutom bli nersövd. Jag fick ta på mig sjukhuskläder och sedan sätta mig i väntrummet och vänta... och vänta... och vänta... Stefan höll mig i handen, mina ben darrade... ja hela kroppen darrade. När narkossköterskorna kom för att hämta mig trodde jag att jag skulle svimma, så nervös var jag. Operationsrummet var kallt, iskallt... och jag la mig på sängen fortfarande med skakande ben... Jag förbereddes för operation och sköteskorna pratade med mig hela tiden... Jag skulle ta några djupa andetag och då kändes det som om hela världen snurrade och hörseln försvann... Operationen genomfördes.

Nu skulle proverna skickas för analys...

Såret stramade och gjorde ont ett par dagar och efter en vecka fick distriktssköterskan kolla så att allt såg bra ut.

Jag fick snart en ny kallelse till doktorn... Han berättade då att de hade hittat en fullt utvecklad tumör BAKOM det misstönkta området och att det inte synts på mammografin! Han sa att ytterligare en operation var nödvändig och att de behövde ta bort en tårtbit av mitt bröst. Då sa jag att jag vill att de tar bort HELA mitt högra bröst! Han tyckte att jag tog ett rätt beslut... så ny tid för operation så snabbt som möjligt och redan på mottagningen och det bestämdes tiden den 2 december...

Jag skrevs in på avd 51 på morgonen och jag var ju orolig hela tiden. Jag skakade i hela kroppen ända tills jag somnade på operationsbordet...

När jag vaknade hade jag ont... ont... och kände bara en stor bula där mitt högra bröst varit. Tryckförband! och drännage som gjorde ont! Fick smärtstillande såklart...  Det tog några timmar på uppvak innan jag fick komma upp på avdelningen igen.

  Jag hade jätteont och tänkte på om jag någonsin skulle kunna röra min högra arm igen...

Jag fick läsa i broschyrer, jag fick prata med en sjukgymnast, jag fick prata med en kurator...

Det var efter det som jag bestämde mig... JAG SKA FAN KLARA DETTA...!!! Här ska tränas och jag ska bli helt återställd!!!

Jag töjde och sträckte mina armar både härsan och tvärsan... det stramade och gjorde djävligt ont men jag tänkte att det kan bara bli bättre...

När jag hälsade på mitt jobb en vecka efter operationen... sa alla att de var förvånade över mitt tillstånd. Det såg inte ut som att jag precis opererat bort ett bröst! Jag rörde ju mig som vanligt!!!

Nästa kallelse betydde att doktorn skulle berätta om operationsresultatet och analysen av proverna...  Han hade tagit bort området med tumörerna... ( det visade sig att det funnits flera stycken...) och att det spridit sig till portvaktskörteln... Han fortsatte då med lymfkörtlarna... det fanns 13 stycken av 18 som cancern spridit sig till!!!

Efter detta beskedet undrade jag naturligtvis om det spridit sig till andra organ i min kropp...

En kallese till datotomagrafi skulle komma...

I vilket fall som helst så skulle jag få behandling med cytostatika... och strålning. Jag skulle få en Powerport inoprerad... där kan man både ta alla prover och ge alla former av mediciner.

Besök på onkologen och jag skulle få reda på resultaten från datotomagrafin...

 Det första Margareta Sjövall sa det var att: -Jag börjar med att säga. cancern har inte sridit sig...!  Åh vad jag och Stefan grät...

Sedan informerade hon om hur min behandling skulle genomföras... med början den 9 januari 2014 kl. 10.00

Eftersom cytostatikabehandling kan påverka hjärtats funktion gör man en grundlig undersökning med jämna mellanrum...

Här pausar jag i min berättelse... återkommer när jag känner att jag orkar, men fortsättning följer... Om två dagar ska jag få min 4:e behandling av 6.

 

Pialotta

2 april 2014 11:22

Herre min ge, nu har jag läst och läst ... stackars lilla människa. Men så bra du berättar i ord och bilder. Stor Bamsekram till dig ... tankarna finns hos dig och din styrka mitt i allt eländes elände. Jag hade också en gång förkalkningar, men det var inget farligt, så behövde inte gå vidare. Fick kallelese just i dagarna till ännu en mammografi ... självklart ska den genomföras, även om jag inte alls gillar det där.

http://pialottasfotoblogg.blogspot.se

 

Mattias Skog

2 april 2014 14:29

Hoppas allt går bra. Var rädd om dig.

 

Jennie

2 april 2014 18:53

Älskade, finaste o starkaste Du ♥
Jag läser detta med tårar i ögonen av både själva införståelsen av din resa med en början av så otroligt mycket sorg, frustration, ilska och sen tårar av glädje för att Du vill klara av detta och den tuffa tid som konmer. Älskar dig o pappa så mycket ♥

 

Cija

28 juni 2014 16:52

Just nu sitter jag i den vagn där man ska sträcka på armen och det gör något så gruvligt ont. Men jag kämpar och tänker jag ska klara att röra armen normalt!!!
På fredag är dagen D för mig....då får jag veta....allt det där du vet.....
Kram
Cija

http://cija.bloggplatsen.se

Agneta Svensson

28 juni 2014 17:25

Tack för din kommentar. .. och kämpa på oavsett diagnos. Styrkekramar till dig och din familj...

 

Pia Andersen

2 augusti 2014 20:22

Kämpa på min vän ,du fixar det här. Hållar alla tummar och tår för dig .Kram <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Måndagen den 28 april 2014... Vaknade vid 02-tiden av att tidningsbilen kom och hade sedan svårt att somna om...  Funderade på hur många dagar det skulle ta denna gången innan jag blir inlagd igen. För det räknar jag ju med! Varför skulle det va...

Har sovit oroligt, vaknat många gånger under natten. Har varit på toaletten flera gånger. Har ont i magen... Jag vill inte ha denna jävulska smärta i kroppen, jag vill inte ha diarré, jag vill inte må illa, jag vill inte ha rinnande ögon/näsa, jag vi...

Nu är jag snart tidsmässigt ifatt mina behandlingar när jag skriver på bloggen. Det känns skönt att ha fått skriva av sig... Fast det är svårt att ge en korrekt bild hur jag egentligen innerst inne känner mig. Jag får gråtattacker emellanåt, jag blir...

Känslorna svallar... och jag målar. Mitt högra bröst är borta... Jag får cytostatikabehandling...   Jag tappar håret...        Dag 1. Torsdagen den 20 februari. Jag har sovit bra, men tänkt på hur det ska bli denna gå...

Mellan varje behandling ska jag ta blodprover, första gången efter ca 10-11 dagar och sedan dagen innan nästa behandling. Denna gången var jag inlagd och då tar de ju prover varje dag och svaret skickas automatiskt till onkologen eller rättare sagt d...